crappypunkrock

Jag önskar att jag aldrig visste det jag så desperat försöker att glömma.

Olyckligt, visst.

Nödvändigt? Aldrig.

Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag ha förberett mig.

Allt kommer tillbaka, gång på gång.
 

Mina egna tankar är min absolut värsta fiende

och alltför ofta tillåter jag den melankoliska tankeprocessen

att få fritt spelrum.

Att bara släppa allt, inse att "gjort är gjort" och gå vidare är inget för mig.

Det är i alla fall inget jag klarar av. Inte i nuläget.

Mitt sinnes vapen behöver sin ammunition, och jag behöver skottet i huvudet.

Så länge jag fyller på med kulor i magasinet så är det, och förblir min verklighet.

Var människor trevligare mot varandra förr i tiden eller var uttrycken för att visa irritation
lite mildare, lite snällare, kanske rentav gulligare?

Nu och då skiljer ju sig visserligen.
 

Att be någon att "dra dit pepparn växer" betydde att man aldrig ville se personen igen, alltså nästan som att önska livet ur personen i fråga. Har dock svårt att tro att man verkligen menade det. Dagens version av den frasen låter lite mer hatisk.

Bara lite. - Ni vet nog vilken jag menar, och ni har säkert vid något tillfälle använt den.

Att säga att "han är bakom flötet" jämfört med "han är dum i huvudet" är för mig en rätt stor skillnad.

Samma sak med att "ha en skruv lös". För det har vi ju alla, eller? Inte i den bemärkelsen att vi alla är dumma, utan mer att vi inte riktigt är hundraprocentiga.

Lite tokiga i en värld som belönar det.

Inte så konstigt att tonåringarna har alla taggar utåt, oplockade gäss med i princip alla och går bärsärkargång var och varannan minut. De ser ju, precis som alla andra, vad som händer i världen.

Kanske tänker dom att det inte spelar någon roll.

Att oavsett vad dom gör så kommer huvuden att rulla.

/m

Har vid upprepade tillfällen haft en (som jag tycker) intressant tanke, eller snarare en fråga.

Mer nu än någonsin.

Om folk själva skulle vara tvungna att döda det dom äter, skulle dom då göra det?

Själv vägrar jag äta någonting som tidigare levt.

Dödat för smakens skull.

Men det har ju inte alltid varit så. Jag vågar påstå att dom flesta

faktiskt tycker att kött är gott.

Jag inräknad. Tyvärr.

Men den pikanta smaken vilar inte längre på min tunga

för nu retar andra saker mitt sinne.

Djurslakt exempelvis.

Idag är det torsdag och det betyder att jag inte fått i mig nikotin på 6 dagar.

Men det är ju inte som om jag räknar dagarna.

Inte jag inte.

Skulle aldrig falla mig in.

Ha. Ha. Ha.

Kvävt skratt. Om ens det. Troligen ingenting.

Skratt som är skrivna hörs ju inte.

Är nog lite för stolt över mig själv, jag har ju varit här förut. Hållit upp för att sen falla
- huvud först - rätt ner i den djupa, mörka avgrunden.

Jag är förhoppningsvis inte densamme.

Hoppet kvarstår.

Jag har åldrats sen mitt förra misslyckande och nu räcker det. Vill inte mer, aldrig igen.

Hur svårt kan det vara?

/m

Igår satt jag och funderade på vad jag skulle skriva om i mitt allra första blogginlägg.

Eller ok, det är faktiskt inte mitt allra första, jag tjuvtränade lite för några veckor sedan
när jag skrev ett inlägg i min flickväns blogg: http://undoubtedly.blogg.se/

Hur som helst.

I mina djupaste fantasier kunde jag se viktiga ämnen att ta upp, meningar som formades
och ord som verkligen, verkligen betydde något. I mitt sinne hittade jag den perfektion jag
eftersträvade. Jag visste vad jag ville och hur jag skulle göra det. Känslan var nästan obeskrivlig.
Jag njöt för mig själv.

Men verkligheten fann mig åter igen. Precis som vanligt. Precis som sig bör.

Nu sitter jag här med händerna ovanför tangentbordet, utan att egentligen veta
vad som styr mina fingrars dans.

Dom visioner jag en gång såg ligger nu i det dunkla och fördolda.

Nu återstår bara en simpel fråga.

Ett opus är ett verk eller ett betydelsefullt alster.

Så, har detta någon betydelse?

/m