crappypunkrock

Jag önskar att jag aldrig visste det jag så desperat försöker att glömma.

Olyckligt, visst.

Nödvändigt? Aldrig.

Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag ha förberett mig.

Allt kommer tillbaka, gång på gång.
 

Mina egna tankar är min absolut värsta fiende

och alltför ofta tillåter jag den melankoliska tankeprocessen

att få fritt spelrum.

Att bara släppa allt, inse att "gjort är gjort" och gå vidare är inget för mig.

Det är i alla fall inget jag klarar av. Inte i nuläget.

Mitt sinnes vapen behöver sin ammunition, och jag behöver skottet i huvudet.

Så länge jag fyller på med kulor i magasinet så är det, och förblir min verklighet.